|
Ur Musikern 3,
2010:
FÖRBUNDSMÖTET 2010 FÖRNYAR STADGARNA
Sverige är på väg mot sin bästa tid med många tillfällen till spelningar i livesommaren.
Även de förtroendevalda musikerna har sina åtaganden samlade till försommaren. Inför förbundsmötet träffades de förtroen-devalda under en trevlig sammankomst för att umgås och samtidigt diskutera aktuella fackliga frågor.
Musikerförbundets högsta instans, förbundsmötet (FM), fattade i slutet av maj viktiga beslut och satte upp riktlinjerna för det kommande året.
FM-delegaterna – som utses på avdelningarnas års-möten, där varje avdelning får rätt till en delegat för varje tvåhundrade medlem – fastslog viktiga stadgeändringar för andra året i följd. Dessa innebär att nästkommande års förbundsmöte kommer att se aningen annorlunda ut. Detta på grund av att det 2011 är dags för val av förbundsstyrelse, och ett av stadgeändringsförslagen direkt påverkar detta.
De stadgar som har efterlevts sedan grundandet 1907 behöver med tiden naturligtvis förändras. En av dessa förändringar var regelverket för hur tillsättandet av en styrelse för musikerförbundet ska ske. Enligt det tidigare regelverket var styrelsens man-datperiod fyra år och alla i styrelsen utsågs samtidigt.
Mötet beslutade nu att förändra regeln så att halva styrelsen utses vartannat för fyra års mandatperiod – detta för att åstadkomma en saxning och på så sätt säkerställa kom-petens och kontinuitet. Det här är enligt mig mycket bra så att det rent teoretiskt inte kan uppstå en situation där samtliga ledamöter är nytillsatta. Dessutom stärks den demokratiska ordningen.
Det föregående årets verksamhets- och förvaltningsberättelse visar en omfattande medlemsservice med en ekonomi i balans. Och medlemsstatistiken visar på en stabil utveckling där den ny startade ungdomsklassen, som är ”gratis under fyllda 25 år” med begränsad medlemsservice, har en nästan 100 procentig ökning. Ett strategiskt beslut som visat sig lyckosamt där vi på sikt kommer att effektivt kunna nå ut med information till nya musiker om förbundets verksamhet via våra egna kanaler.
Även dubbelanslutningsklassen som skapades endast för några år sedan har visat sig lyckosam.
Förbundets helägda dotterbolag AMA faktureringsservice har under 2009 fortsatt öka sin omsättning till 14,1 miljoner med 1 966 uppdrag. Att fakturera utan att ha bolag har aldrig varit så enkelt som via AMA, detta kan enkelt konstateras eftersom så många musiker väljer att använda tjänsten i en allt större omfattning.
Läs mer om FM och stadgeändringarna på i Musikern (sid 16).
Jag summerar 2009 med att konstatera att vårt förbund har en stabil utveckling både vad gäller ekonomi och medlemsservice. Vi fortsätter efter sommaren med arbetet med att stärka musikernas position i samhället. Trevlig mygg(fri)sommar!
Jan Granvik
ordförande, Musikerförbundet
Ur Musikern 2, 2010:
MUSIKERNA ENADE I EN RÖST
Jag kan efter lång tids väntan konstatera att musikerna återigen är samlade i en efterlängtad gemensam organisation – samverkansplattformen Federationen Svenska Musiker (FSM) som grundades av Musikerförbundet och Symf 9 mars 2010.
Musikerna har varit enade sedan grundandet av Musikerförbundet 1907 fram till 1985 då Symf (orkestermusikerna) bröt sig ut och ”öppnade eget” efter interna stridigheter.
Därför är det glädjande att kunna informera om att 2010 går till historien som året då musikerna återigen enades. Federationen, som representerar över 5 000 professionella musiker inom alla genrer, kommer att vara musikområdets starka och enade röst inom kulturpolitiken.
Utöver de musik- och kulturpolitiska frågorna finns även ett antal andra uppgifter på agendan. Mer om detta i Musikern.
Vid samma tidpunkt lanserades även den nya lobbyorganisationen Kulturskaparna – ett nätverk bestående av 25 kulturorganisationer som representerar 50 000 kulturskapare, upphovsmän och utövande konstnärer inom samtliga konstområden. Kulturskaparna ska balansera frågorna i den intensiva fildelningsdebatten där opinionsbildningen mot upphovsrätten har dominerats av upphovsrättsmotståndarnas missvisande propaganda.
Dessa motståndare har organiserat sig politiskt med en tydlig agenda att verka mot våra rättigheter. ”Copyleft”-anhängarna har blandat ihop integritetsfrågor (Ipred och FRA) och upphovsrätt i ett försök att vinna allmänhetens opinion.
Den offentliga debatten och har saknat en tydlig röst från utövar- och upphovsmannahåll till upphovsrättens försvar med uppgiften att påverka allmänhet och politiker. Alla konstnärsorganisationer är överens om att digitala medier innebär fantastiska möjligheter för spridningen av musik och andra konstformer. Ta del av och håll dig uppdaterad om detta viktiga arbete på www.kulturskaparna.se.
Så kom den till slut, upphovsrättsutredningen. Delbetänkandet som Jan Rosén haft i uppdrag att utreda sedan 2008 menar att upphovsrättslagen behöver kompletteras med bland annat paragraferna nedan, vilka jag beskriver kortfattat:
• Utgivningsplikt
Innebär att företag (till exempel förlag) har skyldighet att göra verket tillgängligt inom rimlig tid. Efter en tidsfrist av fem år kan avtalet hävas.
• Avräkning
Upphovsmannen ska få rätt att vid royaltyavtal erhålla avräkning en gång om året, samt rätt att kontrollera underlaget för avräkningen – en rätt som inte ska kunna avtalas bort.
• Jämkning av oskäliga avtalsvillkor
En domstol ska ges rätt att jämka orimliga avtal.
• Avtalslicenser
Öppnar upp för åtkomst till tidigare låst arkivmaterial.
Att utredaren föreslår en så kallad arbetsgivarregel som ska ge arbetsgivare rätt till verk skapade under anställning (vilken man valt att skrota i både Finland och Danmark) är obegripligt. Att frångå principen om att rättigheten uppstår hos den individ som skapar verket, riskerar i förlängningen att sätta hela upphovsrättens existens på prov.
Detta motsäger sig självklart musikerna. Dags att byta strängar på gitarren Rosén, de börjar låta illa!
Jan Granvik
ordförande, Musikerförbundet
Ur Musikern 1, 2010:
RÄTT UTE I FAJTERNA!
Vintern har haft Sverige i ett järngrepp under ett par månader. Samtidigt planeras genomförandet av en av de genom tiderna största reformerna på musikområdet. Kulturutredningen, som av sittande regering beställts och beslutats, innehåller ett antal viktiga åtgärder som skall genomföras.
En av de stora reformerna är att rikskonserter skall avvecklas och en ny nationell musikplattform skall konstrueras inom ramen för statens musiksamlingar. Hur detta i praktiken skall gå till har kulturdepartementet gett i uppdrag åt Eric Sjöström att utreda.
Utredaren skall definiera och ge förlag på hur den nya nationella musikplattformen i praktiken skall arbeta med frågor som: nationell överblick, kompetensutveckling, internationell samverkan och musikarvet.
Musikerförbundet har tillsammans med SYMF samarbetat och samordnat initiala gemensamma synpunkter vilka har överlämnats till utredaren Eric Sjöström att beakta.
Några exempel på våra synpunkter:
Förbunden menar att arbetssättet i plattformen bör bygga på snabbhet och flexibilitet, med korta beslutsvägar och ett obyråkratiskt förhållningssätt för att nå bästa resultat. Att medborgarperspektivet är vägledande är för oss, som utövare och representanter för utövarna självklart. Musik bygger på kommunikation, och ledet publik–medborgare–brukare är en förutsättning för denna.
Medborgarperspektivet är heller inget statiskt begrepp, utan detta förändras utifrån sociala och demografiska förutsättningar. Ett viktigt uppdrag för en kommande plattform bör därför vara att bidra till rätten till levande musik oavsett bostadsort eller socioekonomiska förutsättningar.
Uppdraget bör även bestå av att kontinuerligt bevaka barn och ungdomars möjlighet och rätt till delaktighet och tillgång till musik i sitt dagliga liv – både i det allmänna skolväsendet och i musik- och kulturskolorna.
Plattformen bör också på ett tydligt sätt lyfta dessa frågor på departementsnivå, både vad gäller kultur- och utbildningsfrågor.
Vidare menar vi att plattformen skall på olika sätt stödja och utveckla den nationella musikscenen. I detta finns naturligt nog behov av olika ekonomiska stöd, som bör utformas på ett lätthanterligt vis för att möjliggöra snabba insatser via:
• Stöd till idéer
• Stöd till utveckling av projekt
• Lanseringsstöd
• Stöd till upphovsmän
• Beställningsverk
• Samordning av turnéer
• Stöd till arrangörsledet
Att stödja nätverksbyggande mellan svenska och internationella utövare, upphovsmän och arrangörer bör också vara en del av uppdraget för plattformen, och även att underlätta en internationell rörlighet för dessa grupper. Vi anser att det finns behov av en samlad informationsverksamhet med en internationell utblick, dels kring festivaler, turnéer och andra event. Men även en mer praktisk information, exempelvis kring frågor rörande visumhantering, carneter och annan formalia.
(Musikerförbundets och SYMF:s gemensamma svar finns i sin helhet att läsa här.)
Bert Karlsson skrev nyligen i en krönika, i dansbandstidningen Får jag lov, att han delar Musikerförbundets uppfattning om kritiken mot SVT/Balubas program Dansbandskampen. Citat: ”(...) trots att de var ute efter mig ett tag.”.
Jag tappade tidningen i golvet och konstaterade leende att detta ändå måste betyda att Musikerförbundet är rätt ute i fajterna!
Jan Granvik
ordförande Musikerförbundet
Ur Musikern, 6 2009:
DANSBANDSKAMPEN - EN FÖRTRÄFFLIG IDÈ
Som du säkert noterat har Musikerförbundet den senaste tiden varit inblandade i en medial turbulens kring SVT:s teveprogram Danbandskampen.
Jag känner stor respekt för dansbandsbranschen – både vad gäller utövare och publik.
Av Musikerförbundets drygt 3 000 medlemmar spelar en tredjedel i dansband.
Musikerförbundet tycker att Dansbandskampen är en förträfflig idé som skapar ett sug kring dansbandsmusik som givetvis är bra för alla aktörer i branschen – och inte minst för publiken.
Men Musikerförbundet är av uppfattningen att den som anlitar musiker ska ha respekt för deras kunnande och profession och betala skäliga ersättningar.
För att upprätthålla rimliga lönenivåer har Musikerförbundet ingått kollektivavtal med ett antal parter – däribland SVT. Kollektivavtalet garanterar musikerna rätten till en viss ersättning vid medverkar i en SVTproduktion. Och det är just här problemet uppstår.
”Jo, men banden får sådan bra marknadsföring”, menar Peter Settmans bolag Baluba som producerar programmet för SVT.
Men om man skulle väga in ’’marknadsföringsvärden’’ i varje avtal så skulle vi ha ett kaos i branschen. Inte skulle jurymedlemmar
– som så att säga bättrar på sitt ”marknadsföringsvärde” genom att synas i teve – ställa upp och jobba gratis bara för det.
Inte nog med att de medverkande banden medverkar i Dansbandskampen med endast ”bensinpengar” som betalning. Man tvingas
utöver detta, efter att tevekamerorna slagits av, spela ett antal låtar för den betalande publiken utan någon ytterligare ersättning.
Och banden är genom Baluba-avtalet uppbundna att turnera under drygt åtta månader efter att Dansbandskampen är över (upp till 133 spelningar). Vid varje spelning får banden totalt som mest fakturera 7 142 kronor, och som lägst 2 255 kronor. Oavsett vilket av gagen ovan som betalas ut får musikerna i praktiken betala för att få spela. Därutöver är banden i praktiken förhindrade från att ta egna spelningar under denna period.
Banden gör även vittgående rättighetsupplåtelser för sina inspelningar (man får inte betalt för inspelningarna som masterägaren/bandet har bekostat själv). Dessutom är artistroyaltyn alldeles för låg 8 %), istället för licensroyalty (normalt 25 %) som masterägare.
Bandens egna möjlighet till förhandling med valfritt skivbolag borde vara en del av ”priset” när en orkester vunnit. Dessutom kan man undra varför SVT ska gynna Baluba/Sony på detta sätt.
Vissa röster menar att banden ingår avtalen frivilligt. Det är en sanning med modifikation eftersom de dansband som har hört av sig till oss har intygat att avtalen inte är förhandlingsbara. Baluba kommentar är helt enkelt ’’passar det inte så finns det andra som står på kö’’. En oroväckande trend är att detta utnyttjas allt mer på ett cyniskt sätt av de stora aktörerna i branschen. Musikerna blir allt som oftast behandlade som andra
klassens gycklare som man slänger till ett lite allmosor då och då. En slags slit- och släng-mentalitet när det handlar om musiker.
Denna syn på musikerna kommer jag aldrig att acceptera!
Jan Granvik
ordförande Musikerförbundet
(Ledaren publicerades även som gästkrönika i tidningen Får jag lov nr 6, 2009.)
Ur Musikern, 5 2009:
"STOLPARNA ÄR MINA BÄSTA VÄNNER"
Musikerförbundet fortsätter att utveckla verktyg som underlättar för musikerna att bedriva sin verksamhet. Jag fortsätter att med envishet hävda att musikerna själva, i så stor utsträckning som möjligt, måste ta kontroll över sin karriär. Förutsättningarna för att lyckas ökar avsevärt om man skaffar sig insikter och rätt kompetens. Allt mer sällan det räcker med att ”bara” kunna spela – även om det är på en väldigt hög nivå. Att förstå hur branschen fungerar och känna till alla dess aktörer är en grundsten. Men det gäller även att ha hyfsade kunskaper i ekonomi och juridik.
Det är också oerhört viktigt att förstå hur media fungerar.
Men den viktigaste biten att förstå och behärska är marknadsföring, oavsett i vilken genre man är verksam.
Den legendariska hockeymålvakten Leif ”Honken” Holmqvist myntade begreppet ”stolparna är mina bästa vänner”.
Det går naturligtvis inte bortse från att turen är en viktig faktor för framgång – men i och med ökade kunskaper blir man inte fullt så beroende av den.
Musikerförbundet lanserar nu skivdistribution som en utökad medlemsservice. Detta är en möjlighet för våra medlemmar att kunna distribuera av fysiska skivor ut till skivhandeln. Skivdistribution är ett viktigt marknadsföringsverktyg i jakten på skivrecensioner och spelningar. Vi kan nu erbjuda kanalen ut till skivbutikerna på samma sätt som andra distributörer. Läs mer om Union Distribution på sidan 10 i Musikern.
Kulturutredningen presenterade sitt betänkande i februari 2009 efter ett och ett halvt års arbete. Och därefter har regeringen nyligen presenterat sina kulturpolitiska prioriteringar i propositionen Tid för kultur. Kulturdepartementet har, på ett bra sätt, städat i förslaget och vässat ett antal formuleringar och förslag.
Några viktiga förändringar är målformuleringarna som nu lyder:
Kulturen skall vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla skall ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.
En formulering som de flesta säkert är villiga att skriva under.
Den stora och viktiga frågan blir hur politiken skall bedrivas för att uppnå målen?
Här skall vi naturligtvis lägga in våra synpunkter till politikerna.
Ett av musikområdets stora förändring är förslaget om att skapa en helt ny musikplattform.
Statens musiksamlingar som är tänkt som kropp skall få ett utökat uppdrag med uppgifterna att bidra med nationell överblick och kompetensuppbyggnad samt främja internationell samverkan inom det svenska musiklivet samtidigt som den håller musikens kulturarv levande.
En utredare skall utses med uppdraget att föreslå en närmare utformning av den nya musikplattformen. Det är svårt att skaffa sig en bild över hur en sådan ska fungera innan förslaget ytterligare preciserats.
Musikerförbundet kommer att följa den utvecklingen mycket nära.
Du kan läsa mera om kulturpropositionen på sidan 12 i Musikern.
Jan Granvik
ordförande, Musikerförbundet
Ur Musikern, 4 2009:
KAN DU VIFTA MED ÖRONEN?
Musikbranschen har befunnit sig i förändring under de senaste åren på grund av den snabba digitala utvecklingen – ett paradigmskifte vilket har paralyserat stora delar av musikindustrin. Fildelningstekniken har skakat om hela skivbranschen.
Och nu poppar det även upp aktörer på livemusikområdet som försöker utveckla kreativa sätt för att göra sig en hacka. Och tyvärr är det som vanligt musikerna och artisterna som drar det kortaste strået.
I USA har det under lång tid förekommit klubbar som tvingar banden att själva köpa ett hundratal biljetter för att kunna få en spelning, så kallad ”Pay to Play”.
Detta innebär att om banden i slutändan vill undvika att stå för kostnaderna för sitt eget gigg, så måste de ge sig ut på stan och själva kränga biljetter.
Arrangörer och klubbägare tar på så sätt en minimal risk eftersom bandet självt ser till att det kommer folk till spelningen, en publik som dessutom skapar en ekonomisk omsättning för klubben genom försäljning i baren och annat.
Detta är enligt min mening ett mycket hänsynslöst sätt att utnyttja musikernas drivkraft för att få spelningar.
Nu har produktionsbolaget Fantastiska nöjen konstruerat ett liknade upplägg, där banden nu förväntas arrangera sin egen spelning:
”Man får låna en scen, så att säga, på ett av Sveriges mest välkända nöjesetablissemang. Engelen i gamla stan i Stockholm!
Men det är viktigt att man förstår att man får fakturera för de gäster man dragit dit exklusivt. M.a.o. så är inte Engelen arbetsgivare på dessa specialgig som jag lyckats få fram.”, säger Fantastiska nöjen.
Idén går givetvis ut på att musikerna ska sköta marknadsföring och dra in intäkter till stället utan själva få rimlig ersättning.
Detta ska INGEN musiker med självaktning ställa upp på.
Ett annat kreativt upplägg som fick mig att reagera var Wallmans salongers senaste utspel:
”Audition för levnadskonstnärer!
Det enda kravet är att de som söker ska älska människor, och att de ska bjuda på en service utöver det vanliga. Naturligtvis är det en stor tillgång om de är särskilt skickliga på något unikt: jonglera, vifta med öronen, steppa, vissla eller något annat udda och spännande.”.
Ska man skratta eller gråta...
Enligt min mening ytterligare ett sofistikerat och girigt sätt att maximera vinster med hjälp av att utnyttja förväntansfulla talanger som inte får rimligt betalt.
Acceptera aldrig underbetalning!
Kanske är det dags att byta namn till Wallmans kalsonger...
Jan Granvik
ordförande, Musikerförbundet
Ur Musikern, 3 2009:
ATT LÄRA KÄNNA SIN FIENDE
Sverige går mot sin bästa årstid med sol och värme under några få månader. Vilket inte är fallet vid skrivande stund då regnet öser ner. En period med festivaler, fester och andra evenemang som hör sommaren till och som innebär viktiga arbetstillfällen för musikerna.
Med uppehållsväder i större delen av landet hölls 7 juni val till Europaparlamentet med ett högre valdeltagande (43,8 %) än tidigare (37,9 %).
Men totalt sett för alla de 27 medlemsländerna var valdeltagandet det lägsta någonsin i EU:s historia (43,1 %). EU-parlamentsvalet var en framgång för den politiska högern och för de gröna, samtidigt som den socialdemokratiska gruppen försvagades.
I Sverige fördubblade Miljöpartiet (MP) sina röster samtidigt som piratpartiet (PP) stod för den stora skrällen och lyckades få ihop 7,1 procent av rösterna. En motsvarande andel röster i riksdagsvalet hade varit tillräckligt för att ta sig över femprocentsspärren och in i riksdagen.
Ett resultat som för oss musiker är ytterst oroväckande eftersom Piratpartiet är inne på att nedmontera upphovsrätten. Valprogrammet på deras webbsida beskriver ett upplägg där man räknar med att spela en vågmästarroll. Man deklarerar öppet att partiet kommer att alliera sig med oppositionen till sittande regering, oavsett politisk färg. Detta är en ytterst oseriös strategi som innebär att det inte är sakfrågornas innehåll som styr partiets politik – med undantag för dess så kallade principprogram. Man förtydligar även på webbsidan att partiet inte tar ställning i höger/vänster-frågor.
Min gamla devis gör sig påmind - man måste lära känna sin fiende.
Låt mig närmare beskriva vad Piratpartiets principprogram ”egentligen” innehåller:
1. Delad kultur – (Innebär att man vill nedmontera upphovsrätten.)
2. Fri kunskap – (Partiet vill att samtliga patent skrotas.)
3. Skyddat privatliv – (All avlyssning skall förbjudas – även avlyssning i samband med utredningar av allvarlig brottslighet.)
Piratpartiet har också myntat begreppet ”delad kultur”. Låt oss titta närmare på vad detta egentligen innebär:
• Fri fildelning.
• En nedmontering av skyddstiden för upphovsmän till 5 år.
• Fri sampling av skyddad musik.
• Förbud mot DRM (kopieringsskydd för cd- och dvd-skivor).
• Ett avskaffande av privatkopieringsersättningen (Copyswede).
Vilken musiker som helst inser att detta är ett allvarligt hot mot dennes yrkesverksamhet, och mot upphovsmännens och utövarnas mänskliga rättigheter (läs mer om dessa på sidan 22 i senaste Musikern).
De etablerade partierna har de senaste åren med ökad intensitet drivit miljöfrågorna, och trots detta så fördubblar Miljöpartiet sina röster. Man kan höra partiföreträdarna kommentera sina dåliga valresultat med analysen att de inte i tillräcklig grad lyft fram miljöfrågorna. Detta måste då rimligen innebära att politikerna inte kan fortsätta ducka för de viktiga upphovsrättsfrågorna längre – vilket man under de senaste åren systematiskt gjort. Politikerna har inte velat ta i upphovsrättsfrågorna och har bedömt det som mer populistisk politik att ducka i frågan.
Oavsett politisk färg eller synsätt så måste, Piratpartiets principprogram, samt de etablerade parternas passivitet, bedömas som ett angrepp mot alla konstnärer.
Vi önskar Sverige lycka till med EU-orförandeskapet som inleds i juli med en stilla förhoppning om att man utnyttjar detta på ett vettigt sätt!
Jan Granvik
fordförande, Musikerförbundet
Ur Musikern, 2 2009:
HIMMEL ELLER HELVETE FÖR PIRATERNA...
Finanskrisen i Sverige är den största vi har sett i modern tid. Spekulationspolitiken visade sin baksida med chockartad tydlighet. Aktiekurserna rasade rakt ner i avgrunden, där kurserna kravlat runt sen dess. De amerikanska låneinstituten har gungat till med rejäla konkurser som följd. Marken skakade till även hos oss och hela Europa fick smaka på efterdyningarna.
Hela den spekulations-uppbyggda marknaden fick kalla fötter och de tidigare så välkammade finansiärerna packade snabbt ihop plånböcker och golfklubbor och lämnade sin ”spekulations-business” åt sitt öde. Detta har inneburit att Reinfeldt och Borg snabbt har fått svänga sin traditionella högerpolitik till att mer likna en socialdemokratisk mittenpolitik, med bland annat olika stödpaket för att inte bankväsendet och övrig arbetsmarknad skall kollapsa.
Det framgår mycket tydligt att markanden inte klarar av att ta ansvar för samhället i stort – vare sig i marknadsekonomins USA eller i blandekonomins Sverige.
Desto märkligare kan det då tyckas att den nuvarande regeringen menar att kulturen borde regleras av marknaden självt. Efterfrågan skall styra tillgången. Detta skall alltså inte gälla för banker och industri, men märkligt nog för kulturen. Man behöver inte vara särskilt beläst för att inse att synsättet inte håller.
Oavsett politisk färg på sittande regering, så behöver Sverige en tydlig nationell kulturpolitik där man måste ta fasta på de villkor som både det fria musiklivet samt det offentligt finansierade musiklivet lever under – för att skapa en hållbar nationell musikpolitik. En musikpolitik som är anpassad till den verklighet musikerna lever och arbetar under.
Utan ett statligt ansvar för kulturpolitiken kommer det att sluta med att kulturen endast existerar som ett lyxigt storstadsfenomen. Och det är ingen betjänt av.
Att arbetsmarknaden viker i den lågkonjunktur som vi nu snabbt hamnat i är ett faktum. Frågan är hur det påverkar musiklivet. Kulturarbetsförmedlingen gör sedan ett antal år tillbaka prognoser genom att intervjua arbetsgivare om hur de bedömer det framtida behovet av kulturarbetare. Dessa prognoser visar mycket riktigt på en vikande arbetsmarknad även för vårt område. Resultatet är väl i och för sig inte så svårt att själv räkna ut genom att hålla upp fingret och känna av åt vilket håll det blåser. Men det är intressant och viktigt att se hur olika indikatorer samstämmer eller visar olika signaler. Musikerförbundets helägda bolag AMA – faktureringsservice har trots detta ökat sin omsättning och antalet uppdrag markant under 2008, vilket är en mycket glädjande utveckling. Själv drog jag slutsatsen att antalet så kallade företagsgig rimligen borde minska. Det finns inget vetenskapligt belägg för detta antagande, förutom att jag hållit fingret i luften. Att människor unnar sig nöje i dåliga tider är välkänt och vi kan se att behovet, totalt sett, av musik och musiker är fortsatt stort.
När förslaget om förlängd skyddstid för inspelningar från 50 till 70 år skulle klubbas igenom i EU duckade våra svenska politiker som kycklingar (NHL-språk) och gjorde sig kända för sin feghet i hela europa. Att politikerna undviker rättighetsfrågor i möjligaste mån har varit tydligt länge. Detta verkar bero på att man inte vill ha medial debatt med upphovsrättsmotståndarna som har Sverige som bas. Man är rädd för att ta i frågan eftersom den helt enkelt är medialt alldeles för het.
Internationellt kallas Sverige föga imponerande för ”Heaven for Pirates”.
Hur det blir med den saken framgent återstår att se. Vi fick som plåster på såren en fällande dom av tingsrätten mot Pirate Bay, vilket var en stor framgång för oss rättighetshavare. Ett år var i buren och 30 miljoner i skadestånd till rättighetshavarna.
Jag förväntar mig att en avtalsmässig del av dessa pengar betalas ut i royalties till artister och musiker och att Ifpi redogör tydligt för hur beräkningarna gått till – annars tappar branschen sin trovärdighet totalt och spär på synen att piraternas Robin Hood-politik inte drabbar oss musiker och artister.
Vi får hoppas att hovrätten inte viker sig för den storm av mejlbombning som med största säkerhet kommer mot olika beslutsfattare, med innehållet av att musik skall vara gratis. Anarki skall råda på nätet - allt ditt är även mitt.
Kanske kan vi på sikt vända synen av Sverige till ett ”Hell for Pirates”, då skulle i alla fall jag bli stolt!
Jan Granvik
ordförande, Musikerförbundet
Ur Musikern, 1 2009:
KULTURUTREDMNINGEN GER VISS OPTIMISM
Man kan ganska enkelt konstatera att kulturen och kulturskaparnas ställning i samhället generellt sett är alldeles för svag. Detta behöver förändras.
Varför inte ta tillvara på den positiva kraft som finns inneboende i kulturen och bland dess utövare – den kraft som kan utlösas av oss kulturarbetare?
Förväntningarna var stora när kulturutredningen efter ett och ett halvt års utredande har presenterade sina slutsatser 12 februari av utredningsgruppens ordförande Eva Swartz. Utredningen har haft viss turbulens, med avhopp och interna problem som följd. Och rykten har under en tid cirkulerat om utredningens innehåll. Jag kunde i efterhand konstatera att de stora linjerna hade ”läckt” ut redan innan materialet blev offentligt.
Eva Swartz inleder presskonferensen med orden: ”(…) att stärka och lyfta fram kulturens, konstens och kulturarvets roll i samhället och att ge området höjd status”.
Vem kan emotsätta sig en sådan målsättning? Något riktigt svar på hur det ska gå till eller hur det ska finansieras beskrivs inte. Kulturministerns direktiv till utredningen var att förslagen till förändringar som kulturutredningen lägger fram skall inrymmas inom befintliga ekonomiska ramar. Hur skall man lyckas höja områdets status utan att tillföra nya medel när man dessutom inte ens har värdesäkrat det befintliga systemet med årliga indexuppräkningar?
Tanken är att frigöra vissa medel genom sammanslagningar av landets kulturmyndigheter till tre jättemyndigheter. Utredningen konstaterar också att detta initialt kommer att kosta mer pengar än man sparar.
Jag kan instämma i att en större myndighet visserligen kan få en kraftfull position och starkare röst – men risken är att mångfald och konstnärlig kvalitet försvagas utan bredd och pluralism i beslut och finansiering.
Det andra huvudspåret är regionaliseringen av kulturpolitiken.
Man föreslår en ny form av kulturpolitisk samverkan – den så kallade ”portföljmodellen” – mellan staten, kommuner, landsting och nya regioner. Modellen bygger i princip på att slussa ut pengapåsar ut i regionerna samtidigt som man ska föra en dialog om hur pengarna skall användas.
Tanken är att regionerna skall göra sina egna kulturpolitiska prioriteringar.
Den stora utmaningen ligger i att hantera regioner som ännu inte är riktigt utvecklade. Fördelar finns för de utvecklade regionerna som bättre känner till de lokala aktörerna och kommer närmare utövarna.
Men det viktigt att staten även fortsättningsvis har ett totalansvar för den nationella kulturpolitiken, det ansvaret får inte flyttas över till regionerna.
En annan nyhet är omformuleringen av de kulturpolitiska målen som riksdagen enhälligt enades om 1974.
En djupare analys av vad det nya språkbruket och formuleringarna innebär i praktiken kommer att ta längre tid att analysera, men redan nu kan jag konstatera att det är märkligt att utredningen kommer fram till och formulerar de kulturpolitiska målen.
Det borde självklart vara politikernas uppgift att enas om en kulturpolitisk vision och även formulera densamma.
Utredningen talar också om kulturskapare som kulturentreprenörer. Entreprenörskap är vanligt inom många konstnärsområden bland annat inom musikområdet.
Många politiker, tillika utredningen, verkar ha övertro till att kulturskaparen har större försörjningsmöjlighet som entreprenör, vilket givetvis inte är fallet. Det ges vare sig fler arbetstillfällen eller större möjligheter till inkomst som entreprenör. Entreprenörskapet är endast ett annat sätt att ta betalt och kanalisera ekonomiska strömmar. Detta är en verklighet för entreprenörer inom många områden, och därför behövs kompetenshöjande insatser. Men, fler arbetstillfällen genererar det inte.
Kulturen ska också enligt betänkandet genomsyra alla politikområden precis som miljöpolitiken. En ambition som jag tycker känns rimlig.
Slutligen kan jag sammanfattningsvis tycka att utredningen andas ren luft och en viss optimism vilket känns bra.
Jan Granvik
ordförande, Musikerförbundet
|
Hem 
Utskrift
Mejl
